Hur kan man bli en roddare i ett lag som vill vinna världens största tävling för Kyrkbåtsrodd

Jag är en av dem 24 roddare som ska försöka att ro med Sussies laget som vill bli snabbaste damlag i världens största tävling för Kyrkbåtsrodd… Oj, det låter jätteläskigt nu jag skriver det….

Shella Geurtse

Men först ska jag berätta lite om mig själv…

Jag heter Shella Geurtse och är nederländsk. Min svenska inte så bra och det kan ibland händer att jag skriver konstiga meningar, bara som du vet på förhand. Jag bor nu nästan fem och ett halvt år i Sverige tillsammans med min sambo Marcel och våra 2 barn. Vi är alla nederländsk. Jag är nu 37 år och har inte tränad för nästan 20 år nu. Men för 3 år sedan började jag igen med lite träning.

Så, hur blir jag nu roddare i just det här laget… Uhm, ja…  

Det började det med min pappa. Han tyckte att det var viktig att träna och känna sig bra så man kan leva ett frisk och glad livet. Det var det mest motiverande för mig för att börja och fortsätta med fysisk aktivitet och träning igen. Självklart hade jag ingen kondition alls, jag vägde absolut för mycket och kände mig oftast ganska trött. Jag visste att saker skulle ändra sig när jag skulle vara mer fysiskt aktiv. Det blev ändå en extra motivation för mig.

Först bestämde jag mig att börja med träning hemma. I början var det bara en gång i veckan men snart blev det två och sen tre gånger i veckan. Jag märkte att jag gick ner i vikt, kände mig säkrare och jag fick mycket mer energi.  

Jag ville göra mer… Jag ville gärna springa!

Som ett barn sprang jag många lopp och jag mindes att jag kände alltid så härligt när jag sprang. Jag började och sprang varje gång samma väg och varje gång kom jag hemma och berättade Marcel vad jag har sett. Luften i Sverige är så vackert. Att springa under alla stjärnorna när månen ljusade var så speciellt för mig. Jag tyckte och mycket om att se många djur. En hela älgfamilj och en mamma rådjur med två unga några meter avstånd från mig även en lo har jag sett när jag sprang!

Jag sprang i alla typ av vädret det spelade ingen roll för mig. När jag svettas mycket och hade det jättevarm kände regn och lite vind så skönt. I vintern blev snö i ansiktet lite för kallt men för en holländare är det också en erfarenhet.

En kväll klev en man ur sin bil och stoppade mig. Han berättade för mig att han heter Ulf och att han var medlem i en kyrkbåtsförening. Jag hade aldrig hört om en kyrkbåt förut. Han visste redan att jag bodde inte så länge här och att jag var holländsk. Han frågade mig om jag skulle tycker om att ro i en kyrkbåt varje söndag. Jag tvivlade lite då jag hade ingen ro erfarenhet alls. Men han förklarade för mig att rodd i en kyrkbåt kan vara lätt eller svårt. Att det skulle blir jag själv som bestämmer hur svårt jag skulle vill ha det i båten. Det lät bra för mig. Det var början för mig att bli en roddare i en kyrkbåt…

Ro i en Kyrkbåt…

Varje söndag från vår till hösten rodde jag en timme i kyrkbåten. Det är roligt och avkopplande. Man kan prata i lugn och ro eller man kan njuta av naturen omkring sig. Verkligen en bra motion för hela kroppen. Jag fortsätta att springa och sprang 1 mil varje gång. Det gjorde jag också 3 gånger i veckan.  

Jag kände mig mer säker om min kropp så ringde jag gymmet och började springa på löpbandet. På gymmet träffade jag oftast samma människor varje gång. Att prata med människor på gymmet gjorde träna mycket roligare även om det var svårt för mig att prata svenska. I gymmet såg jag fler maskiner och jag provade styrketräning. Jag tyckte det var roligare att göra olika saker i gymmet. Hela vintern hade jag tränat i gymmet och då blev det äntligen vår igen.  

Jag kunde ro igen!  

Jag rodde nu andra året och körde tävlingarna. Jag tyckte det var roligt att göra. Då tränar man för något och har ett mål. I somras frågade Ulf mig om det kanske var något för mig att anmäla mig till Sussis laget och delta i en tävling i Finland med världens största tävling för Kyrkbåtsrodd! Och jag behövde inte tänka långt…. Självklart ville jag var med så jag ringde!

Rom byggdes inte på en dag…

Vägen till Sulkava är en stor utmaning för många av oss så målmedvetna tjejer för att jobba sig till en plats av de roddare, som slutligen kommer att starta i världens största tävling för Kyrkbåtsrodd.

Ett stort gäng, av målmedvetna träningsvilliga tjejer och som Sussies uttrycker sig med lika stor vinnarskalle som henne själv. Av de ca 25 tjejer som var inbjudna till att vara en av hennes 14 roddare så är vi en salig blandning av vinnarskallar. Framför allt den spridning av erfarenhet av livet med träning, styrka av egenskap, och olika faser i livet, där jag upplever att vår gemensamma inställning till just utmaningen är det som driver oss mest. Den där utmaningen som var och en kommer att göra för att ha en förmåga att se vad vi klarar av bara för oss själva och detta i denna relation och samspel med andra.

Att ha en tillit till den bredvid, framför sig, till vattnet och att utveckla den potential var och en har som aldrig tidigare fått utrymme i något annat sammanhang att gå utanför sin trygghets box av uthållighet. Alla tränar på varsitt håll träffas med jämna mellanrum för gemensamma varierande träningspass.

Idéerna sprutar och alla som kan och har möjlighet använder sitt nätverk för att med sin del bidra till helheten av projektet, För visst är det ett spännande projekt och det som just kännetecknar och är unikt med projekt är att det är något som aldrig gjorts tidigare. Fortfarande är den slutgiltiga roddlaget ej presenterat. Utan i hennes tankeprocess och jag avundas henne inte. Har dock full respekt att hon med det arbetsmaterial som hon har att fatta beslut kring. Kommer att bygga det lag som med de bästa förutsättningar för att uppnå det mål som är uppsatt att göra det som krävs för att ge de andra damlagen en kamp om segern.

Christine